Flykten från ljuset och tillflykten till låtsasheten

Imorse (läs: idag) när jag vaknade lös solen in genom fönstret så starkt att jag inte kunde göra annat än le. Ljuset låg som ett täcke över mig och jag kunde inte göra annat än ställa mig framför fönstret och njuta av ljuset. Jag drog handen genom håret och sträckte på mig för att verkligen badas i det underbara solljuset. Himlen var blåare än den varit på länge och tanken som slog mig var direkt "då kommer jag kunna se stjärnorna ordentligt ikväll". Dagen förflöt och solen slutade aldrig skina så starkt som den gjorde när jag vaknade.


Så kom natten. Gatlyktorna tändes och runt hela Sävja (där jag är just nu) finns inget annat än gula lampor. Jag älskar gult ljus, för under gult ljus är allt likadant. Alla skönheter och monster ser likadana ut under den sortens ljus och den svarta hundbajspåsen är lika gul som den bruna bänken. Allt är jämställt utan att förlora sin personlighet. Men det som faktiskt berörde mig när jag gick ut på natten var att himlen var klarare än jag sett den tidigare (vilket även kändes på temperaturen), men vart var stjärnorna? Dom fanns inte där lika mycket som jag ville. Dom var dolda av de miljontals ljusföroreningar vi släpper ut i atmosfären. Att se några stjärnor i stadsmiljö är sällsynt och ser du dom är de knappast starka nog att vara imponerande om du inte börjar filosofera kring hur långt borta de är och hur gammalt ljuset som vi ser från dom faktiskt är... och ingen bryr sig.
Innan vi började sprida artificiellt ljus omkring oss var solen, månen och stjärnorna den viktigaste ljuskällan för mänskligheten. Elden var ju givetvis en annan ljuskälla, men utan de förstnämda hade mänskligheten inte varit nånting alls. När vi ser upp mot himlen idag ser vi inte ens i närheten av en liknande stjärnhimmel som man såg för bara hundratalet år sen. De såg en natthimmel som få av oss ens kan föreställa sig, eftersom vi aldrig tar oss tid att bege oss till platser dit ljusföroreningarna inte nått. Civilisationerna som föregick våran västliga studerade stjärnorna, kanske pga dess imponerande skönhet och våran oförmåga att förstå den med blotta ögat, i alla fall på den tiden det var så. Egypterna förstod att jorden var platt och sa allt det som Gallileo Galilei sa. För dem var det fakta. Intressant fakta som förde deras civilisation framåt. De visste t ex redan då att jorden var rund och snurrade runt solen. Galilei var kättare och blev dömd till husarrest tills han dog. Han har kallats "Fadern till den moderna astronomin" men återberättade bara saker som Maya, Egyptierna m fl berättat tusentals år innan honom.

Idag har vi gjort en omedveten flykt från det verkliga ljuset. Det verkliga livgivande ljuset. Vi fyller våran tillvaro med elektriskt ljus. Istället för att njuta av solens underbara sken har vi glödlamporna som ständigt sällskap. För oss här uppe i norr borde de få timmarna sol vara tiden då vi njuter som mest, men istället sitter vi isolerade i jobb, skola och våra egna trötta psyken. När stjärnorna sedan ska hålla oss sällskap om natten lyser dom i sin frånvaro, för de kan inte tränga igenom filten av artificiellt ljus som vi lagt över städerna där vi bor. Vi flyr från det verkliga ljuset, det levande ljuset och vi tar vår tillflykt i det plastiga låtsasljuset som vi betalar skattepengar för. Vi tar våra surt förvärvade slantar och går och köper snygga lampskärmar. Jag vill se den riktiga stjärnhimlen, åtminstone en gång, innan jag dör... Fast något säger mig att jag måste åka långt, långt bort för att det ska gå.

Nu är klockan 02:03 och i rummet här intill sover hon och jag ska henne väcka runt 06:30. 07:13 går solen upp här i Uppsala och jag vill se den resa sig över trädtopparna. Jag ska sitta på den högsta platsen jag vet här och insupa naturens skönhet så gott jag förmår med min begränsade kapacitet... och bredvid mig kommer hon sitta och dela det med mig.

Peace!