Försöker i alla fall

Min skrivarådra har torkat ut och vittrat sönder. Här är vad jag försöker skriva något vettigt om idag: livet. Love bless!

Det torkade blodet hade gjort pappret hårt på sina ställen och det frasade konstigt när han höll i ena hörnet och läste vad han skrivit i onyktert, förvirrat och blodtomt tillstånd:

Ska vi ta en dans
(vi dansar ju så jävla bra)
på glasskärvorna
Jag vill tro att dansen
kan fungera som magiskt lim
Jag är en trasig vas
och vår dans
får vara en vasreparatörs
STADIGA HAND

Dansa med mig
igår, idag, imorgon
...så kanske jag blir hel igen

Han kunde minnas tydligt när han skrev den. Hur han hade kommit hem och funnit henne liggandes på soffan med tydliga skärsår i handleden, ett rakblad framför sig och något som, med all säkerhet, var blod på mattan. Han mindes paniken han kände i bröstet när han förstod vad han hade fått henne att göra. Han hade flytt från henne, för hennes ord hade svidit... lika mycket som hans hade svett henne. Det föll en ridå av galenskap framför hans ögon och han visste inte vad han skulle ta sig till. Köket. Vassa föremål. Lider hon så lider han. Hon hade tagit hans ensamhet och gjort den till något vackert och han var aldrig längre ensam i något han gjorde, så varför skulle hon vara det? Tre snabba steg. Kniven gav ifrån sig ett metalliskt ljud när den slets upp ur knivstället.
Blodet rann nerför handleden och tårarna strömmade från bådas kinder. Hon tryckte sin hand över hans sår och blodet pumpades ut mellan hennes fingrar. Panikkänslan var borta, men han såg att hon var mer panikslagen än någonsin förut. "För varje sår du får, ska jag också ha ett och varje gång du lider så lider jag med dig" och ännu en gång föll galenskapens ridå ner, fast denna gång var den mörkare och han var inte riktigt kvar vid medvetande.
De hade gått och lagt sig i sängen och båda hade provisoriska plåster över sina handleder, men de läkande effekterna skulle över tiden slå ner i deras sargade psyken, själar och hjärtan mer än något annat. Hon andades tungt på hans bröst och huden knottrade sig under hennes andedräkt. Han hade fingret mot hennes halspulsåder och kände hennes lugnande hjärtslag... Själva livet av en sån vacker människa under hans pek- och långfinger var alltid rogivande. Sakta och försiktigt makade han på henne för att gå ut i köket och rulla en cigarett. Han gick sakta och yrt ut i köket. Blodförlusten hade gett honom en fadd smak i munnen och en tillfällig brist i motoriken. Vänsterhanden där skadan uppstått gjorde honom halvt handikappad. På köksbordet låg papper och penna.

Ska vi ta en dans
(vi dansar ju så jävla bra)
på glasskärvorna
Jag vill tro att dansen
kan fungera som magiskt lim
Jag är en trasig vas
och vår dans
får vara en vasreparatörs
STADIGA HAND

Dansa med mig
igår, idag, imorgon
...så kanske jag blir hel igen