Bring back the mixtape

I dessa tider av mp3or och iPods har en viktig del av ungdomskulturen försvunnit. Ett hjärtevärmande sätt att dela med sig av musik och, i viss mån, glädje är sedan länge bortspolat av den nya moderna tidens bekvämlighetstänkande. Hur många som läser det här har ens gjort ett blandband?

För mig är ett blandband mer än bara ett stycke musik som langas vidare från person till person. Det är hela processen och tankegången bakom som gjorde detta medium till en av åttio- och tidiga nittiotalets ekvivalent till kärleksbrev eller kompisarmband. Jag spenderade iofs hela åttiotalet med att snaska tutte och större delen av nittiotalet var brudar något som fanns på bild i farsans porrgömma i garderoben, men det betyder inte att jag inte föreställer mig känslan av att sitta i några timmar en natt och banda låtar från olika cd-skivor och radion för att dagen efter ge det till den där speciella personen. För det är ju som sagt så mycket mer än musik! Det handlar om att visa att man är villig att lägga ner energi på att vänta på låtar, rota fram dom i skivbacken, spola fram och tillbaka, vända sida på bandet, skriva ner låtar i inlayen och kanske kladda dit en hälsning. Samtidigt ska du visa för personen som ska få bandet att du känner dom någorlunda och att du, om du försöker, kan sätta dig när och välja musik som dom nödvändigtvis inte hört, men åtminstone kommer tycka om.

Idag är blandbandet/mixtapen en död företeelse. Den har blivit utbytt mot att skicka mp3or över msn, skicka youtubelänkar på facebook, sprida myspacelänkar i bloggar och what not.
Så istället för att vara en del i den ständigt hastighetsökande distributionen av musik till vänner, familj och nära och kära och bomba massa meningslösa länkar som blir bortglömda efter en vecka; skänk nån ett blandband. Har du inte utrustningen till att göra ett blandband? Gör i alla fall en blandskiva! Visa folk att du bryr dig tillräckligt mycket om dom för att lägga ner energin som krävs.

Until next time... //Stiffy