Jag är guds urinoar

Det är verkligen inte meningen att det ska gå bra för mig när jag tar mig för saker. Det finns någon slags förutbestämmelse att allt jag tar i ska bli till skit. Därför jag är så klumpig och har sönder så mycket saker, spelar ingen roll hur försiktig jag än är... Det kommer i alla fall gå sönder.
Dom ringde från Silentium igår och sa att jag inte behöver bekymra mig om att dyka upp idag. Det finns inga jobb och med lite otur (vilket jag givetvis kommer ha) så finns det inga jobb nästa vecka heller... Eller veckan efter det... eller veckan efter det. Flyttfirman jag skulle börja jobba på sa att jag inte behöver bekymra mig om att höra av mig eftersom jag skulle börja på silentium. Jag ringde dom igen efter att ha fått veta att silentium sket sig och platsen som jag kunde tagit har blivit tagen av en annan snubbe som inte skulle börja jobba någon annanstans. Gitarrlärarjobbet börjar (med lite tur, om jag nu kan få ha sån nån gång) i januari.
Som om inte det var nog lade min dator av igår när jag skulle formatera den. Partitionen op vilken jag sparade allt jag gjort (sen 2001) fick fuck-up och blev tömd. Så nu har jag en dator utan operativsystem och har inga av grejerna hemma så jag kan fixa den. Blir utan dator en vecka, vilket jag skulle kunna överleva med om det inte vore för att alla foton, hemsidor jag gjort, texter jag skrivit, musik jag spelat in osv är borta. Sju års utveckling inom flera olika områden som bortblåst... Allt för att jag är dum nog att tro att nånting jag tar mig för kommer fungera smärtfritt.

Jag har försökt... Försökt att hålla en positiv inställning och säga "med lite jävlaranamma så går det", men det verkar inte så. Ingen mening att känna sig nedslagen säger dom flesta säkert, men hela mitt liv har jag alltid snubblat på mållinjen och blivit tillbakasläpad till start av faktorer som jag inte kunnat påverka.

Fuckfuckfuckfuckfuckfuckfuckfuckfuck vad jag är trött på att vara jag just nu...