Lite då och då...

Lite då och då i mitt liv dyker det upp stunder som jag reflekterar lite extra på när dom passerat. Inatt har jag tänkt mycket på människor (vilket jag gör rätt ofta ändå). Men jag har funderat på människor som inte finns längre. När J dog tänkte jag mycket på hur mycket bättre jag kunnat känna honom. Vi slutade umgås när jag lämnade Hammarby på riktigt. Vi sågs flera gånger i Ganebro och nere på stan och vi hejade på varandra, men inte så mycket mer. När jag träffade honom hos Marcus sa jag mina sista ord till honom. Jag sluddrade fram dom bakom en mask av kanonfylla. Jag satt i Mackans skinnsoffa som skulle pissas ner några timmar senare, hängde halv över armstödet och såg Jonas. Han satt och pratade med Emil och jag hörde att dom pratade om weed. Jag höjde handen så högt jag orkade och stammade fram nåt i stil med "Hej, J! Hur är det?". Jag minns inte mycket mer från den kvällen och jag är ganska säker på att det var dom sista orden jag sa till honom. Vi skulle setts igen, men chansen seglade iväg och gjorde som Vasaskeppet. Nu finns han inte längre och chansen/chanserna är borta.
   Nu har en annan människa som jag kunde kännt bättre dött. Igen. Livets melodi. Jag minns i alla fall säkert sista gången jag såg honom. Jag visste att han flyttat, men jag var inte säker på vart. Hade hört Malmö, men nån hade även sagt småland och en tredje källa sa Stockholm. Han satt på det där cafét som ingen varit på som ligger på Vasagatan. Om man går från Clas Ohlson och ner mot Punkt ligger det där nånstans emellan. Ungefär mitt emot Timari. Det första jag tänkte när jag såg honom sitta vid fönsterbordet var "Ingen jag känner går hit", men där satt han. Jag tänkte "han är aldrig i Västerås och det är första gången jag ser honom på länge... ska jag gå in och ta en kopp kaffe och heja och fråga hur det är? Skitsamma, han ser upptagen ut."... så jag gick vidare. Jag gav honom en nick och fick en nick och ett leende tillbaka. Efteråt var jag inte ens säker på om han känt igen mig, men jag kände igen honom. Första gången vi träffades på riktigt var det sommar. Vi var på stora gatan och han kunde själv göra något som tre personer inte klarade av. Fan vad cool han var i mina ögon då. Det var han fortfarande när jag gav honom en flyktig nick och bara fortsatte gå.

Jag kände honom aldrig som en vän, jag visste vem han var, men han visade mig vad lite jävlaranamma kan göra. Han var en riktig poet, en riktig kämpe. Vila i frid, grönsaksmannen. Himlen kanske ser ut som den världen du ville ge till oss alla. För din skull så hoppas jag...