Missan

Kalle och Märta kunde inte ta hand om henne längre och jag älskade den där katten. När jag bodde i Dingtuna och Missan precis flyttat in hände det allt som oftast att jag vaknade med en svans i nyllet. Varje gång jag gjorde det blev jag skitförbannad och knuffade bort henne (mest för att jag har så kasst humör när jag blir väckt på ett obehagligt sätt). Inte mysigt att vakna med en hårig lem i näsan. Men om hon kom tillbaka så lyfte jag alltid ner henne i sängen och gosade med henne tills hon spann och var lugn. Känslan av att en levande varelse ville stanna vid mig var underbar. Jag älskade verkligen den där katten, hur jobbig hon än var. För det var alltid som att hon ville bråka med mig. När hon flyttade in hos mig i min lägenhet vaknade jag alltid av att hon klöste på tygsoffan. Jag blev lika pissed varje gång, men alltid alltid alltid så la jag henne bredvid mig i sängen andra gången hon började klösa på soffan. Hon stannade oftast i sängen tills jag gick upp till jobbet nån timme senare. Missan var en fin katt och (på ett djursätt) en fin person. När hon dog grät jag ordentligt, det var som att ha förlorat en nära vän, även om hon bara var en vän och jag hade inte kännt henne så länge, men ändå... Missan var ett mycket bättre sällskap än många människor jag träffat och hon förstod mig ju. Jag menar... hon stannade kvar hos mig, även fast hon visste att jag var fucked up. Jag ska skaffa en ny katt och jag kommer hoppas att hon är som Missan (och en crossover med Maja, katten jag hade i tidiga tonår).

So... Here's to you, kattskrälle! Aldrig mer förstör du min soffa eller förpestar min näsa med katthår. Men du var en fin kisse

Peace, systrar och bröder