Kap. 3 / En guds vrede

Har du någonsin blivit drabbad av Guds vrede kan du nog intyga att den är rätt överjävlig. Nej, just ja... I alla fall. Gud var riktigt skitarg idag. Astrain hade brutit mot en av de viktigaste reglerna. Avslöja aldrig att du är en ängel. Det finns inget som skulle kunna vara värre än att mänskligheten vet att himlen och alla dess under existerade. Då skulle det ju inte finnas någon anledning att tro, om man vet.
Gud satt på en hög potatissäckar långt inne i ett hörn och skrek. Han rörde inte så mycket på sig och visade sig sällan för mänskligheten, vilket hade gjort att han blivit väldigt rultig på senare dar. Efter att ha levt sen evigheten började hade han lagt på sig några ålderns-höst-kilo och var nu mest fast i sitt hörn, om det inte skulle straffas. Då var han alltid lika full av energi och kunde utan att tveka en sekund röra sig ner till jordens yta för att utföra lite gammal hederlig Gudahämnd. Nu skulle det straffas och Gud kände en energi som han inte känt sen han skulle döda egyptens förstfödda. Astrain, hans favoritidiotängel hade klantat sig och det skulle skällas och straffas utan dess like. Sist någon av skyddsänglarna hade visat sin rätta identitet för människorna var det Lucifer som var skyldig och vi vet ju alla hur det gick. Den eviga kampen mellan djävulen och Gud uppstod.
-Astrain! Visa dig för mig nu! skrek Gud ut i tomma luften. Astrain dök upp som från ingenstans, med en cigarett i munnen och solglasögonen på. Han såg på Gud och log.
-Käre allfader, inte kan du väl ha blivit sur för det där? sade Astrain och drog på mungiprona för att le. Han flaxade lättjefullt på sina vingar, men Gud fann inget komiskt i situationen. Gud höjde sin näve och klappade till Astrain med baksidan av handen. Astrains huvud lossnade och rullade in i ett potatiskällarens hörn. Astrains hand sökte sig till halsen där huvudet setat och sedan sjönk kroppen ihop på knä och började leta efter huvudet. Gud stegade fram till Astrains huvud som låg med ansiktet mot hörnet och skrek. Gud kom fram till huvudet och lyfte det i håret. Han höll det på armlängds avstånd framför sig och vrålade med en röst som skulle sprängt mänskliga trumhinnor.
-Idiot! Kukhuvud! Klantarsle! Du kallar dig en ängel, men du är bara smuts under mina gudomliga tofflor! Fyfanfyfanfyfan! men Astrain bara log.
-Allsmäktige överfader, lugna ner dig! försökte Astrain lugna den vredgade Guden.
-Ingen skada är skedd och du har överreagerat helt och fullt. Jag har läget under kontroll och har inte brutit mot några av dina så kallade heliga regler. Skulle jag bryta mot något som varit nerskrivet och oförändrat sen tidernas begynnelse? Ahahahaldrig! sade Astrain och drog på sig sitt mest inställsamma smil.
Gud såg på honom och såg sedan ner i marken. Hade han kunnat missta sig? Knappast, han var ju ändå Gud. Astrains kropp kom och la armen om Guds axel. Med sin ena arm runt Guds axel så ritade Astrains kropp en cirkel i luften och i cirkeln dök det upp ett lägnhetshus. Inne i lägenhetshuset låg Tim och sov.
-Ser du? Jag spolade tillbaka tiden och ska låta honom tro att det var en dröm att han kom hem och såg mig. Jag lovar, att jag har en plan. Superlovar! sade Astrain och log en riktig fånes flin. Gud tog på sig en blick av skepsis och lät den vandra från bilden på Tim som svävade i tomma intet till Astrains anlete som fortfarande var klätt i ett brett fånflin. Han tog Astrains huvud och satte tillbaka det på kroppen.
-Bäst för dig att du sköter dig! sade Gud och sparkade Astrain i kulorna. Samma sekund som sparken delat ut hela sin kraft försvann Astrain. Gud satte sig på sina potatissäckar och suckade.
-Det är inte alls som på Mose tid... Varför älskar inte människorna sin Gud? tänkte Gud för sig själv började gråta.