Många har väl sett videon GINGERS DO HAVE SOULS!!. Internetsensation/meme. Vad många inte sett är fortsättningen. Den här personen kallar sig för CopperCab och har en kanal där han lägger upp videos med jämna mellanrum. Han har klämt ur sig några odödliga klassiker ("I fucking LOVE DUBSTEP!", "Dear black people of the world!" mm) och är sjukt värd att se.
Hur humoristiskt det hela än är så är det även tragiskt. CopperCab är ett bevis på hur degenererad människan kan bli. I skrivande stund har CopperCab lyckats alstra 39 028 586 (icke unika) visningar. Klart att man får komplex av flera olika slag om man tror att man kan prata med en hel värld så fort man öppnar truten, kolla bara på Kanye West... Men som jag sa finns det två sidor. Det komiska är han totala brist på självdistans och hur mycket han tar åt sig när folk säger saker som att han har dött osv. Det tragiska är hans totala brist på självdistans.
Om man ser hans videos märker man hur han blir mer och mer upprörd över kommentarer och uppmärksamhet. Han tackar sina supportrar med jämna mellanrum, men den mesta delen av tiden går ut att stirra med en aggressiv intensitet rakt in i kameran och skrika att folk är idioter.
Internet är en underbart hemsk plats. Genom åren har många självmordsfall uppmärksammats, men om man vill kunna följa en person som går från att vara okänd, till känd, till psykotisk till självmördad så tror jag att vi har en kandidat här... För första gången i internets historia!
Så om ni nu inte varit inne på CopperCabs kanal så har ni ett tips om ni vill slå ihjäl några minuter... Passa även på att försöka övertala pojkvaskern att skaffa lite självdistans... Det kan, men troligtvis inte, hjälpa.
torsdag, mars 24, 2011
Stiffy Whiskey Tango
Efter att nyligen ha varit med i svensk Whiskey Tango-tv har jag börjat fundera lite. Eller... Egentligen inte, men det känns bra att starta ett blogginlägg med frasen "efter" + "fundera". När fick Sverige så urkukade underhållningsformer? Bring back Hasse Alfredsson! Mer Åsa-Nisse till folket! Stefan och Christer för i helvete!
Skämt åsido... Läs en bok, istället. Ger mer än 112 poliser.
Puss!
Skämt åsido... Läs en bok, istället. Ger mer än 112 poliser.
Puss!
onsdag, mars 23, 2011
Uttråkning
Ensam sitter jag i sängen. Ensam hemma, ensam i sinnet, ensam i världen. Genom min skärm kan jag nå ut till en hel värld, med webcam, med text, med ljud, med bilder jag skapar, texter jag skriver... Ändå känner jag mig fullkomligt isolerad i en värld som blir mer och mer global, mer och mer sammansvetsad genom otaliga kommunikationsmedium.
Men min ensamhet bottnar inte i att jag, trots dessa verktyg till hands, inte kan nå ut till människor. Min ofrivilliga isolering beror helt enkelt på att jag inte känner att jag kan nå in i mig själv. Jag vill göra så många saker som jag inte gjort på så länge. Jag vill skriva en låt, måla en tavla, sketcha fritt, skriva poesi, uträtta något som stannar kvar efter att jag försvunnit. Även om det bara är ord på papper.
Istället gör jag en djupdykning i den eviga klyschan. Skapa något som handlar om att inte kunna skapa. Även om det bara är ett blogginlägg är det i alla fall en start. Känns just nu som det bästa försöket till något som jag gjort på senaste tiden, förutom några oinspirerade dikter som klottrats ner i all hast och som inte uppstått ur en tanke men desperation.
Men min ensamhet bottnar inte i att jag, trots dessa verktyg till hands, inte kan nå ut till människor. Min ofrivilliga isolering beror helt enkelt på att jag inte känner att jag kan nå in i mig själv. Jag vill göra så många saker som jag inte gjort på så länge. Jag vill skriva en låt, måla en tavla, sketcha fritt, skriva poesi, uträtta något som stannar kvar efter att jag försvunnit. Även om det bara är ord på papper.
Istället gör jag en djupdykning i den eviga klyschan. Skapa något som handlar om att inte kunna skapa. Även om det bara är ett blogginlägg är det i alla fall en start. Känns just nu som det bästa försöket till något som jag gjort på senaste tiden, förutom några oinspirerade dikter som klottrats ner i all hast och som inte uppstått ur en tanke men desperation.
Under en sargad yta
bakom ett ärrat yttre
bakom sprickorna i fasaden
...ibland skymtar det fram
Ett autentiskt jag
bakom ett ärrat yttre
bakom sprickorna i fasaden
...ibland skymtar det fram
Ett autentiskt jag
lördag, maj 23, 2009
Försöker i alla fall
Min skrivarådra har torkat ut och vittrat sönder. Här är vad jag försöker skriva något vettigt om idag: livet. Love bless!
Det torkade blodet hade gjort pappret hårt på sina ställen och det frasade konstigt när han höll i ena hörnet och läste vad han skrivit i onyktert, förvirrat och blodtomt tillstånd:
Ska vi ta en dans
(vi dansar ju så jävla bra)
på glasskärvorna
Jag vill tro att dansen
kan fungera som magiskt lim
Jag är en trasig vas
och vår dans
får vara en vasreparatörs
STADIGA HAND
Dansa med mig
igår, idag, imorgon
...så kanske jag blir hel igen
Han kunde minnas tydligt när han skrev den. Hur han hade kommit hem och funnit henne liggandes på soffan med tydliga skärsår i handleden, ett rakblad framför sig och något som, med all säkerhet, var blod på mattan. Han mindes paniken han kände i bröstet när han förstod vad han hade fått henne att göra. Han hade flytt från henne, för hennes ord hade svidit... lika mycket som hans hade svett henne. Det föll en ridå av galenskap framför hans ögon och han visste inte vad han skulle ta sig till. Köket. Vassa föremål. Lider hon så lider han. Hon hade tagit hans ensamhet och gjort den till något vackert och han var aldrig längre ensam i något han gjorde, så varför skulle hon vara det? Tre snabba steg. Kniven gav ifrån sig ett metalliskt ljud när den slets upp ur knivstället.
Blodet rann nerför handleden och tårarna strömmade från bådas kinder. Hon tryckte sin hand över hans sår och blodet pumpades ut mellan hennes fingrar. Panikkänslan var borta, men han såg att hon var mer panikslagen än någonsin förut. "För varje sår du får, ska jag också ha ett och varje gång du lider så lider jag med dig" och ännu en gång föll galenskapens ridå ner, fast denna gång var den mörkare och han var inte riktigt kvar vid medvetande.
De hade gått och lagt sig i sängen och båda hade provisoriska plåster över sina handleder, men de läkande effekterna skulle över tiden slå ner i deras sargade psyken, själar och hjärtan mer än något annat. Hon andades tungt på hans bröst och huden knottrade sig under hennes andedräkt. Han hade fingret mot hennes halspulsåder och kände hennes lugnande hjärtslag... Själva livet av en sån vacker människa under hans pek- och långfinger var alltid rogivande. Sakta och försiktigt makade han på henne för att gå ut i köket och rulla en cigarett. Han gick sakta och yrt ut i köket. Blodförlusten hade gett honom en fadd smak i munnen och en tillfällig brist i motoriken. Vänsterhanden där skadan uppstått gjorde honom halvt handikappad. På köksbordet låg papper och penna.
Ska vi ta en dans
(vi dansar ju så jävla bra)
på glasskärvorna
Jag vill tro att dansen
kan fungera som magiskt lim
Jag är en trasig vas
och vår dans
får vara en vasreparatörs
STADIGA HAND
Dansa med mig
igår, idag, imorgon
...så kanske jag blir hel igen
Det torkade blodet hade gjort pappret hårt på sina ställen och det frasade konstigt när han höll i ena hörnet och läste vad han skrivit i onyktert, förvirrat och blodtomt tillstånd:
Ska vi ta en dans
(vi dansar ju så jävla bra)
på glasskärvorna
Jag vill tro att dansen
kan fungera som magiskt lim
Jag är en trasig vas
och vår dans
får vara en vasreparatörs
STADIGA HAND
Dansa med mig
igår, idag, imorgon
...så kanske jag blir hel igen
Han kunde minnas tydligt när han skrev den. Hur han hade kommit hem och funnit henne liggandes på soffan med tydliga skärsår i handleden, ett rakblad framför sig och något som, med all säkerhet, var blod på mattan. Han mindes paniken han kände i bröstet när han förstod vad han hade fått henne att göra. Han hade flytt från henne, för hennes ord hade svidit... lika mycket som hans hade svett henne. Det föll en ridå av galenskap framför hans ögon och han visste inte vad han skulle ta sig till. Köket. Vassa föremål. Lider hon så lider han. Hon hade tagit hans ensamhet och gjort den till något vackert och han var aldrig längre ensam i något han gjorde, så varför skulle hon vara det? Tre snabba steg. Kniven gav ifrån sig ett metalliskt ljud när den slets upp ur knivstället.
Blodet rann nerför handleden och tårarna strömmade från bådas kinder. Hon tryckte sin hand över hans sår och blodet pumpades ut mellan hennes fingrar. Panikkänslan var borta, men han såg att hon var mer panikslagen än någonsin förut. "För varje sår du får, ska jag också ha ett och varje gång du lider så lider jag med dig" och ännu en gång föll galenskapens ridå ner, fast denna gång var den mörkare och han var inte riktigt kvar vid medvetande.
De hade gått och lagt sig i sängen och båda hade provisoriska plåster över sina handleder, men de läkande effekterna skulle över tiden slå ner i deras sargade psyken, själar och hjärtan mer än något annat. Hon andades tungt på hans bröst och huden knottrade sig under hennes andedräkt. Han hade fingret mot hennes halspulsåder och kände hennes lugnande hjärtslag... Själva livet av en sån vacker människa under hans pek- och långfinger var alltid rogivande. Sakta och försiktigt makade han på henne för att gå ut i köket och rulla en cigarett. Han gick sakta och yrt ut i köket. Blodförlusten hade gett honom en fadd smak i munnen och en tillfällig brist i motoriken. Vänsterhanden där skadan uppstått gjorde honom halvt handikappad. På köksbordet låg papper och penna.
Ska vi ta en dans
(vi dansar ju så jävla bra)
på glasskärvorna
Jag vill tro att dansen
kan fungera som magiskt lim
Jag är en trasig vas
och vår dans
får vara en vasreparatörs
STADIGA HAND
Dansa med mig
igår, idag, imorgon
...så kanske jag blir hel igen
torsdag, mars 19, 2009
Nykterhetens tecken?
De senaste månaderna har jag spenderat nyktrare och nyktrare. Mindre och mindre av allt festande och röjande och det känns bra. Samtidigt så har jag varit tvungen att ta itu med dom delarna av mitt psyke som blivit tillbakatryckta av substanser. Känslor som jag självmedicinerat bort från det där sönderkladdade pappersarket jag känner som mig själv. Är det så att färgerna blir tydligare när man är nykter? Alla känslor är ju inte av positiv natur och jag vet inte hur jag ska hantera korta sekunder av total förtvivlan, glädje, självhat, självkännedom och en aldrig sinande ström av känslor som jag inte ens kan sätta ord på. Jag läste häromdan att en känsla kan beskrivas med ett ord och en tanke behöver flera ord. Är det då tankar som är så oändligt korta att jag kan beskriva dom med en miljon ord men ändå inte träffa rätt? Jag trivs inte med mig själv alls ibland. Så är det bara. Jag behöver tio minuter ifred för att hitta mig själv igen, för jag tappar totalt greppet om vad jag är för en stund. Det händer när jag helt släppt garden ("nu kan jag bara sitta och ta det lugnt och inget mer med det"). Jag kontrollerar det inte alls, för jag saknar självkontroll. Jag är (som Jokern så fint uttryckte det) en hund som jagar bilar... Jag vet inte vad jag kommer göra om jag får tag i en bil till slut.
Jag hoppas mest att jag nån dag kommer ikapp mig själv på löparbanan, för jag tror jag ligger efter.
Jag hoppas mest att jag nån dag kommer ikapp mig själv på löparbanan, för jag tror jag ligger efter.
lördag, februari 21, 2009
Flykten från ljuset och tillflykten till låtsasheten
Imorse (läs: idag) när jag vaknade lös solen in genom fönstret så starkt att jag inte kunde göra annat än le. Ljuset låg som ett täcke över mig och jag kunde inte göra annat än ställa mig framför fönstret och njuta av ljuset. Jag drog handen genom håret och sträckte på mig för att verkligen badas i det underbara solljuset. Himlen var blåare än den varit på länge och tanken som slog mig var direkt "då kommer jag kunna se stjärnorna ordentligt ikväll". Dagen förflöt och solen slutade aldrig skina så starkt som den gjorde när jag vaknade.
Så kom natten. Gatlyktorna tändes och runt hela Sävja (där jag är just nu) finns inget annat än gula lampor. Jag älskar gult ljus, för under gult ljus är allt likadant. Alla skönheter och monster ser likadana ut under den sortens ljus och den svarta hundbajspåsen är lika gul som den bruna bänken. Allt är jämställt utan att förlora sin personlighet. Men det som faktiskt berörde mig när jag gick ut på natten var att himlen var klarare än jag sett den tidigare (vilket även kändes på temperaturen), men vart var stjärnorna? Dom fanns inte där lika mycket som jag ville. Dom var dolda av de miljontals ljusföroreningar vi släpper ut i atmosfären. Att se några stjärnor i stadsmiljö är sällsynt och ser du dom är de knappast starka nog att vara imponerande om du inte börjar filosofera kring hur långt borta de är och hur gammalt ljuset som vi ser från dom faktiskt är... och ingen bryr sig.
Innan vi började sprida artificiellt ljus omkring oss var solen, månen och stjärnorna den viktigaste ljuskällan för mänskligheten. Elden var ju givetvis en annan ljuskälla, men utan de förstnämda hade mänskligheten inte varit nånting alls. När vi ser upp mot himlen idag ser vi inte ens i närheten av en liknande stjärnhimmel som man såg för bara hundratalet år sen. De såg en natthimmel som få av oss ens kan föreställa sig, eftersom vi aldrig tar oss tid att bege oss till platser dit ljusföroreningarna inte nått. Civilisationerna som föregick våran västliga studerade stjärnorna, kanske pga dess imponerande skönhet och våran oförmåga att förstå den med blotta ögat, i alla fall på den tiden det var så. Egypterna förstod att jorden var platt och sa allt det som Gallileo Galilei sa. För dem var det fakta. Intressant fakta som förde deras civilisation framåt. De visste t ex redan då att jorden var rund och snurrade runt solen. Galilei var kättare och blev dömd till husarrest tills han dog. Han har kallats "Fadern till den moderna astronomin" men återberättade bara saker som Maya, Egyptierna m fl berättat tusentals år innan honom.
Idag har vi gjort en omedveten flykt från det verkliga ljuset. Det verkliga livgivande ljuset. Vi fyller våran tillvaro med elektriskt ljus. Istället för att njuta av solens underbara sken har vi glödlamporna som ständigt sällskap. För oss här uppe i norr borde de få timmarna sol vara tiden då vi njuter som mest, men istället sitter vi isolerade i jobb, skola och våra egna trötta psyken. När stjärnorna sedan ska hålla oss sällskap om natten lyser dom i sin frånvaro, för de kan inte tränga igenom filten av artificiellt ljus som vi lagt över städerna där vi bor. Vi flyr från det verkliga ljuset, det levande ljuset och vi tar vår tillflykt i det plastiga låtsasljuset som vi betalar skattepengar för. Vi tar våra surt förvärvade slantar och går och köper snygga lampskärmar. Jag vill se den riktiga stjärnhimlen, åtminstone en gång, innan jag dör... Fast något säger mig att jag måste åka långt, långt bort för att det ska gå.
Nu är klockan 02:03 och i rummet här intill sover hon och jag ska henne väcka runt 06:30. 07:13 går solen upp här i Uppsala och jag vill se den resa sig över trädtopparna. Jag ska sitta på den högsta platsen jag vet här och insupa naturens skönhet så gott jag förmår med min begränsade kapacitet... och bredvid mig kommer hon sitta och dela det med mig.
Peace!
Så kom natten. Gatlyktorna tändes och runt hela Sävja (där jag är just nu) finns inget annat än gula lampor. Jag älskar gult ljus, för under gult ljus är allt likadant. Alla skönheter och monster ser likadana ut under den sortens ljus och den svarta hundbajspåsen är lika gul som den bruna bänken. Allt är jämställt utan att förlora sin personlighet. Men det som faktiskt berörde mig när jag gick ut på natten var att himlen var klarare än jag sett den tidigare (vilket även kändes på temperaturen), men vart var stjärnorna? Dom fanns inte där lika mycket som jag ville. Dom var dolda av de miljontals ljusföroreningar vi släpper ut i atmosfären. Att se några stjärnor i stadsmiljö är sällsynt och ser du dom är de knappast starka nog att vara imponerande om du inte börjar filosofera kring hur långt borta de är och hur gammalt ljuset som vi ser från dom faktiskt är... och ingen bryr sig.
Innan vi började sprida artificiellt ljus omkring oss var solen, månen och stjärnorna den viktigaste ljuskällan för mänskligheten. Elden var ju givetvis en annan ljuskälla, men utan de förstnämda hade mänskligheten inte varit nånting alls. När vi ser upp mot himlen idag ser vi inte ens i närheten av en liknande stjärnhimmel som man såg för bara hundratalet år sen. De såg en natthimmel som få av oss ens kan föreställa sig, eftersom vi aldrig tar oss tid att bege oss till platser dit ljusföroreningarna inte nått. Civilisationerna som föregick våran västliga studerade stjärnorna, kanske pga dess imponerande skönhet och våran oförmåga att förstå den med blotta ögat, i alla fall på den tiden det var så. Egypterna förstod att jorden var platt och sa allt det som Gallileo Galilei sa. För dem var det fakta. Intressant fakta som förde deras civilisation framåt. De visste t ex redan då att jorden var rund och snurrade runt solen. Galilei var kättare och blev dömd till husarrest tills han dog. Han har kallats "Fadern till den moderna astronomin" men återberättade bara saker som Maya, Egyptierna m fl berättat tusentals år innan honom.
Idag har vi gjort en omedveten flykt från det verkliga ljuset. Det verkliga livgivande ljuset. Vi fyller våran tillvaro med elektriskt ljus. Istället för att njuta av solens underbara sken har vi glödlamporna som ständigt sällskap. För oss här uppe i norr borde de få timmarna sol vara tiden då vi njuter som mest, men istället sitter vi isolerade i jobb, skola och våra egna trötta psyken. När stjärnorna sedan ska hålla oss sällskap om natten lyser dom i sin frånvaro, för de kan inte tränga igenom filten av artificiellt ljus som vi lagt över städerna där vi bor. Vi flyr från det verkliga ljuset, det levande ljuset och vi tar vår tillflykt i det plastiga låtsasljuset som vi betalar skattepengar för. Vi tar våra surt förvärvade slantar och går och köper snygga lampskärmar. Jag vill se den riktiga stjärnhimlen, åtminstone en gång, innan jag dör... Fast något säger mig att jag måste åka långt, långt bort för att det ska gå.
Nu är klockan 02:03 och i rummet här intill sover hon och jag ska henne väcka runt 06:30. 07:13 går solen upp här i Uppsala och jag vill se den resa sig över trädtopparna. Jag ska sitta på den högsta platsen jag vet här och insupa naturens skönhet så gott jag förmår med min begränsade kapacitet... och bredvid mig kommer hon sitta och dela det med mig.
Peace!
torsdag, februari 19, 2009
Inget att se här
I våra nya tider där ord på papper inte är lockande, utan snarare skrämmande, är filmen det gällande mediumet för att sprida nya idéer. Ibland inte ens nya idéer, men snarare snyggt packeterade idéer. I dagens PR-samhälle räcker inte ett snyggt paket runt 250 sidor med ord för att få folk att snappa och skapa sina egna tankar. Så därför har jag satt ihop en lista med filmer som jag inte vill att du ska se, för då kanske du börjar få egna tankar och associationsbanor som ändrar hur du ser på att konsumera och leva i dagens samhälle.
1. De mest uppenbara
Zeitgeist / Zeitgeist:addendum
Oavsett om du tror på höger-
eller vänsterpolitik så har du
några intressanta tankar här.
2. Lite mindre känd
Esoteric Agenda
Samma som ovan, fast med
lite mer kontroversiella ord
och termer.
3. Psykoanalys + reklam = sant
The Century of Self
Sigmund Freuds brorson var
personen som myntade ut-
trycket Public Relations, bättre
känt som PR. Ser på den just
nu och den är fruktansvärt
intressant. Lång...
4. Konsumera mera
Surplus
Estetiskt tilltalande dokumentär
om det snedvridna konsument-
samhälle som vi faktiskt lever i.
Gör inget dumt nu och se det här.
Peace!
måndag, februari 09, 2009
Morgonens ämne: relgion
Sitter i Uppsala med henne. Ja, det gör jag... och det känns bra.
Nu vet ni vart jag är och varför ni inte träffar mig hemma i Värsterås/Westridge/den geografiska horan. Jobbar ju bara när jag är hemma, dessutom med ett jobb jag hatar. Peace?
Anledningen till att jag överhuvudtaget postar ett nytt inlägg är i vilket fall religion. Välkommen till kyrkan. Här får du höra en predikan från en snubbe som står närmare Gud än vad du någonsin kommer kunna göra. Varför? Han har ju avlagt en prästed. Han pratar om Guds kärlek i en kall och hård värld och han förväntar sig att du ska droppa minst 50 spänn i kollekten som en god kristen. Varje helg gör några tusen (kanske fler) coocoos detta, men vart fan tar alla pengar vägen? Allvarligt. Vart fan tar alla pengar vägen? Han kommer predika om att du ska vara god, skötsam och aldrig vika av från Guds väg. Sen kommer du att åka hem och mata din hjärna med Desperate Housewives och diverse hjärndöda call-in-program. Du ska inte tänka, du ska bara ta emot. Min tanke är att om man nu lever så som han säger och det är just att mata sin hjärna med hjärndöd underhållning och bjuda över familj och vänner en gång i månaden för att spela Yatzy och äta nötter med en god öl/äta gelegodis med ett gott vin samt sitta och lyssna på hans predikan... om det är vägen till himmelriket hamnar jag gärna i helvetet.
Dit ska vi alla okristliga hedningar i alla fall, så skitsamma.
Kan inte formulera mig alls idag, känner jag, men kom och kolla när jag stand-upar i höst så kanske jag får fram något vettigt. Med lite tur kanske jag är rolig också.
Nu ska jag dricka cola och spela gitarr för min kvinna, för hon tycker om att lyssna... Otroligt. Hon är otrolig.
Peace!
Nu vet ni vart jag är och varför ni inte träffar mig hemma i Värsterås/Westridge/den geografiska horan. Jobbar ju bara när jag är hemma, dessutom med ett jobb jag hatar. Peace?
Anledningen till att jag överhuvudtaget postar ett nytt inlägg är i vilket fall religion. Välkommen till kyrkan. Här får du höra en predikan från en snubbe som står närmare Gud än vad du någonsin kommer kunna göra. Varför? Han har ju avlagt en prästed. Han pratar om Guds kärlek i en kall och hård värld och han förväntar sig att du ska droppa minst 50 spänn i kollekten som en god kristen. Varje helg gör några tusen (kanske fler) coocoos detta, men vart fan tar alla pengar vägen? Allvarligt. Vart fan tar alla pengar vägen? Han kommer predika om att du ska vara god, skötsam och aldrig vika av från Guds väg. Sen kommer du att åka hem och mata din hjärna med Desperate Housewives och diverse hjärndöda call-in-program. Du ska inte tänka, du ska bara ta emot. Min tanke är att om man nu lever så som han säger och det är just att mata sin hjärna med hjärndöd underhållning och bjuda över familj och vänner en gång i månaden för att spela Yatzy och äta nötter med en god öl/äta gelegodis med ett gott vin samt sitta och lyssna på hans predikan... om det är vägen till himmelriket hamnar jag gärna i helvetet.
Dit ska vi alla okristliga hedningar i alla fall, så skitsamma.
Kan inte formulera mig alls idag, känner jag, men kom och kolla när jag stand-upar i höst så kanske jag får fram något vettigt. Med lite tur kanske jag är rolig också.
Nu ska jag dricka cola och spela gitarr för min kvinna, för hon tycker om att lyssna... Otroligt. Hon är otrolig.
Peace!
onsdag, januari 07, 2009
Missan
Kalle och Märta kunde inte ta hand om henne längre och jag älskade den där katten. När jag bodde i Dingtuna och Missan precis flyttat in hände det allt som oftast att jag vaknade med en svans i nyllet. Varje gång jag gjorde det blev jag skitförbannad och knuffade bort henne (mest för att jag har så kasst humör när jag blir väckt på ett obehagligt sätt). Inte mysigt att vakna med en hårig lem i näsan. Men om hon kom tillbaka så lyfte jag alltid ner henne i sängen och gosade med henne tills hon spann och var lugn. Känslan av att en levande varelse ville stanna vid mig var underbar. Jag älskade verkligen den där katten, hur jobbig hon än var. För det var alltid som att hon ville bråka med mig. När hon flyttade in hos mig i min lägenhet vaknade jag alltid av att hon klöste på tygsoffan. Jag blev lika pissed varje gång, men alltid alltid alltid så la jag henne bredvid mig i sängen andra gången hon började klösa på soffan. Hon stannade oftast i sängen tills jag gick upp till jobbet nån timme senare. Missan var en fin katt och (på ett djursätt) en fin person. När hon dog grät jag ordentligt, det var som att ha förlorat en nära vän, även om hon bara var en vän och jag hade inte kännt henne så länge, men ändå... Missan var ett mycket bättre sällskap än många människor jag träffat och hon förstod mig ju. Jag menar... hon stannade kvar hos mig, även fast hon visste att jag var fucked up. Jag ska skaffa en ny katt och jag kommer hoppas att hon är som Missan (och en crossover med Maja, katten jag hade i tidiga tonår).
So... Here's to you, kattskrälle! Aldrig mer förstör du min soffa eller förpestar min näsa med katthår. Men du var en fin kisse
Peace, systrar och bröder
So... Here's to you, kattskrälle! Aldrig mer förstör du min soffa eller förpestar min näsa med katthår. Men du var en fin kisse
Peace, systrar och bröder
wat
jag ville skriva, men jag gjorde en bild. den blev för skämmig för att publicera. den kommer nog upp en annan dag.
nu är det onsdag <3
nu är det onsdag <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
