Kap 2 / borta...

Kapitel 1 finns här

Lägenheten var ostädad och skitig som vanligt. Han sparkade av sig sina skor i köket och slängde rocken över en köksstol. Han såg på högen med disk som hade hopats. Det var så fullt på diskbänken att han hade varit tvungen att ställa ett glas och en tallrik med bestick på golvet. Han drog handen genom håret, suckade djupt och gick fram till stereon. Han rotade igenom sina vinylskivor och hittade David Bowies Ziggy Stardust. Han slog på den och satte sig i sin soffa. Han försökte sätta sig bekvämt, men han hade aldrig varit något större fan av sin egen soffa. Han drog handen genom håret ännu en gång, men den här gången suckade han ännu djupare. Han ville skrika rakt ut, men var rädd att grannarna skulle höra honom. Istället tog han fram en till cigg ur det sönderknugglade paketet och tände den. Han hade ingen balkong, så han ställde sig vid vardagsrumsfönstret och öppnade ett litet sidofönster på vid gavel. En vinterbris slog skönt emot hans ansikte. Han tyckte om att prata för sig själv, men han visste att det mest lät som svammel.
-Fan. Dusch. Vore soft att bli blöt. Svett. Slut på den här. Sen, så... Tömma alkoholen... Psssss! stod han och muttrade för sig själv.

Doften låg stark av ruttna grönsaker och blöt hund i det lilla, gråa rummet. Soptunnorna var överfyllda, det var bara en dag kvar tills sopbilen skulle komma. Astrain stod mitt i rummet, men den här gången var vingarna borta. Han borstade av vitt stoft från kavajaxeln.
-Alltid en massa jävla snö när man ska norrut. Usch och fy!
Han kände efter i fickan. Han hade med sig anteckningsblock, penna, ett paket camel och en turamulett som han alltid, alltid, alltid hade med sig. Han såg sig omkring och gjorde en gest med handen så att soprumsdörren flög upp. Han gick ut i vintersolen och kisade mot det starka ljuset. Han kände efter i bröstfickan och tog upp ett par röda hornbågade glasögon. Han ryste till lite av kylan och knäppte med fingrarna. Plötsligt satt det en lång beige överrock på honom. Astrain tog upp en camel och tände den, samtidigt som han började gå.
Han stod utanför ett höghus. På tredje våningen av de sex som fanns var ett litet fönster öppet.
-Tim! Kom ut då, för i helvete! skrek han allt han kunde mot det öppna fönstret.
-Vi ska ut på äventyr du och jag, så nu jävlar kommer du ut och följer med mig!
Genom fönstret stack ett huvud ut. xxxx hade rufsigt hår och såg ut som han spenderat natten i ett trapphus och inte hunnit duscha än.
-Vem i helvete är du och vad fan vill du mig? skrek han ut som svar. Han sträckte ut handen och gav honom fingret.
Tim stängde fönstret. Han hade ingen ork att prata med galningar. Han fimpade ciggen i ett vattenglas fullt med fimpar som stod vid fönstret. Han gick in på toaletten för att ta sig en välförtjänt dusch. Han kom in på toan, drog av sig sina kläder och drog undan duschdraperiet. Han höll på att skita ner sig av rädsla när han såg vem som stod där. Samma person som stått utanför hans fönster och skrikit efter honom stod i hans badkar, fullt påklädd med beige överrock som var uppknäppt. Under den hade en svart kavaj, vit skjorta, svart slips och ett par svarta tajta jeans. På skorna hade han ett par helsvarta gympaskor. Innan Robin ens hann reagera hade Astrain lagt en hand på hans axel.
Allt blev vitt och så var dom inte i badrummet längre.

Pågående projekt

Mitt framtida hus på min framtida mark i en samtida skog.

The greatest love story ever told

Jag hörde den häromdagen. Hade planer på att skriva långt och fint och förmedla känslan som jag upplevde när jag hörde den, men orka bry sig.

Det var en gång en kille och en tjej, de var i 20-årsåldern och deras kärlek var krånglig.
De hade mycket problem, men de löste dom och fick två välskapta barn som inte kunde sluta ramla i trappor eller säga konstiga saker i tid och otid.
De skilde sig.
Frun tog livet av sig, maken blev semialkoholist.
Barnen blev substansmissbrukare.

Slut

Lämna mig inte ensam

Jag är på väg neråt igen. Jag känner det i magen. Jag känner det runtomkring mig. Så fort det blir så här är det som att nån sätter på mig ett par skygglappar och mitt perifera seende (det som är långt ute på sidorna, det lärde jag mig häromdagen... fint va?) blir bara svart. Jag kan bara se den nedåtgående spiralen av skit som är utlagd framför mig. Det värsta är att jag identifierat vad det är. Jag har ett jobb jag inte trivs med, jag har lagt min tillit till saker som jag inte kan påverka så mycket som jag skulle vilja och egentligen så har inget blivit bättre. Jag funderar varje dag på den här kärleken till livet som jag vet finns där, men som känns så avlägsen. Det är bara inte roligt just nu. Att jag sedan känner mig helt övergiven gör det ju inte bättre... Det känns inte som att nån bryr sig. Jag vet att det inte är så det är, men det är så det känns och jag hatar det. Jag hatar att jag inte har någon som helst kontroll på känslorna inom mig och jag hatar att dom måste vara så mörka och destruktiva. Sömnlöshet gör inget bättre.
Om jag inte flyttar hemifrån snart vet jag inte vad jag tar mig till.
Har gått upp i vikt igen också. hahahahahaha!

Det här är mina planer för lägenheten jag ska flytta till (just nu det enda som håller mig uppe):
Jag ska bygga ett loft. Har gjort ritningar och hela kalaset.
Under loftet ska jag odla tomater, bönor, minimorötter, groddar och lite allehanda gott gott.
Det ska vara ett stort loft, dessutom. Ett som man kan sitta 4-5 pers i med gott om utrymme... och så ska det inte vara så högt uppe, utan man ska kunna sitta ordentligt i sängen på loftet. Ska man påta i "trädgården" under så får man stå på knä eller huk.
Ska ha en liten hörna nere i rummet med saccosäck, massa kuddar och filtar och en lampa med mjukt ljus. Sen typ en hylla och en skänk med massa böcker som jag kan läsa. Ska även börja samla på serier igen.
I garderoben kommer det växa ogräs och jag ska se till att ha ett sjysst litet meditationsaltare med rökelser, levande ljus (många många många) och en katt, såklart. Jag behöver en liten pälsboll som jag kan älska när jag känner mig ensam. Ska mata den med kattmynta en gång i veckan.

Ska ha ett riktigt chill vardagsrum. TV kan man ju skita stort i. Ska bara ha massa sköna sittplatser, ett fett bord (stort ekbord helst). Fast det blir väl som det blir.

...och viktigt: mycket levande växter!

Det är i alla fall vad jag vill just nu.

Men snälla... lämna mig inte ensam.

Label

Du har en etikett och ett namn. Alla vet vem du är och det är inget som du bestämmer själv hur folk kommer förutfatta dig. Ska du söka en lägenhet står det redan i massa papper och register vad du heter, hur gammal du är, hur många betalningsanmärkningar du har (om du har några) och vart du bott tidigare. Allt detta sammantaget bestämmer vem du är för andra människor. Men det är så det är för att det är så vi vill ha det. Vi tror att det är vår identitet... och när den identiteten känns otillräcklig slår vi till med att identifiera oss med musik och kläder, droger och andra människor. Vi går runt och kollar på kläder och tänker "Det här var snyggt, det här är min stil" för att folk ska kunna kalla dig punkare, skinhead, gothare, flummare, rasta och whatever whatever. Det bottnar i osäkerhet, kanske. Kanske bottnar det i att människor alltid måste kunna räkna sig till en grupp. Jag vet faktiskt inte. Men det jag vet är att man inte hela tiden måste vara något. Ibland kan det vara okej att vara fri i sin identitet, tanke, utstyrsel och i livet i allmänhet.

Lycka till med att vara dig själv!

Lite då och då...

Lite då och då i mitt liv dyker det upp stunder som jag reflekterar lite extra på när dom passerat. Inatt har jag tänkt mycket på människor (vilket jag gör rätt ofta ändå). Men jag har funderat på människor som inte finns längre. När J dog tänkte jag mycket på hur mycket bättre jag kunnat känna honom. Vi slutade umgås när jag lämnade Hammarby på riktigt. Vi sågs flera gånger i Ganebro och nere på stan och vi hejade på varandra, men inte så mycket mer. När jag träffade honom hos Marcus sa jag mina sista ord till honom. Jag sluddrade fram dom bakom en mask av kanonfylla. Jag satt i Mackans skinnsoffa som skulle pissas ner några timmar senare, hängde halv över armstödet och såg Jonas. Han satt och pratade med Emil och jag hörde att dom pratade om weed. Jag höjde handen så högt jag orkade och stammade fram nåt i stil med "Hej, J! Hur är det?". Jag minns inte mycket mer från den kvällen och jag är ganska säker på att det var dom sista orden jag sa till honom. Vi skulle setts igen, men chansen seglade iväg och gjorde som Vasaskeppet. Nu finns han inte längre och chansen/chanserna är borta.
   Nu har en annan människa som jag kunde kännt bättre dött. Igen. Livets melodi. Jag minns i alla fall säkert sista gången jag såg honom. Jag visste att han flyttat, men jag var inte säker på vart. Hade hört Malmö, men nån hade även sagt småland och en tredje källa sa Stockholm. Han satt på det där cafét som ingen varit på som ligger på Vasagatan. Om man går från Clas Ohlson och ner mot Punkt ligger det där nånstans emellan. Ungefär mitt emot Timari. Det första jag tänkte när jag såg honom sitta vid fönsterbordet var "Ingen jag känner går hit", men där satt han. Jag tänkte "han är aldrig i Västerås och det är första gången jag ser honom på länge... ska jag gå in och ta en kopp kaffe och heja och fråga hur det är? Skitsamma, han ser upptagen ut."... så jag gick vidare. Jag gav honom en nick och fick en nick och ett leende tillbaka. Efteråt var jag inte ens säker på om han känt igen mig, men jag kände igen honom. Första gången vi träffades på riktigt var det sommar. Vi var på stora gatan och han kunde själv göra något som tre personer inte klarade av. Fan vad cool han var i mina ögon då. Det var han fortfarande när jag gav honom en flyktig nick och bara fortsatte gå.

Jag kände honom aldrig som en vän, jag visste vem han var, men han visade mig vad lite jävlaranamma kan göra. Han var en riktig poet, en riktig kämpe. Vila i frid, grönsaksmannen. Himlen kanske ser ut som den världen du ville ge till oss alla. För din skull så hoppas jag...

Livet kan vara underbart

Det är så skönt när man har medvind. När saker och ting man gör och tar sig för bara har en tendens att klicka. Fanan vajar högt och solen lyser. Ni vet, medvind, helt enkelt.
Har en rekommendation: http://www.myspace.com/almightylions
Såg dom igår på tajjen. Riktigt jävla bra band.

Puss och knull, eller nåt

I don't really fckn now

Sitter uppe och löser Tales of the Jedi #5 - The Golden age of the Sith. Bra skit, faktiskt. Jag känner mig allmän opepp just nu. Ska till Örebro imorrn, men vet inte hur jag ska komma dit. Ska hem igen tidigt på söndag, men jag vet inte hur. Opeppad på att skriva färdigt om resan hem från Norge. Jag vet inte... Peppa mig..?

Resan

Börjar jobba imorgon, så nu är jag fast här i västerås ett tag framöver i samband med plugg och jobb. Fast det känns skönt ändå. Det känns som att jag har ett bra mål att jobba gentemot. Anyway; folk har frågat om min hemresa och jag ska berätta, men först ska jag berätta om Oslo så kortfattat som möjligt. Kickass! ...and now for our main presentation:

Jag står i Joels hall med mina grejer packade, väskan är sprängfylld och känns som den väger runt 12-13 kg. Den är packad med kläder som jag kan ta på mig om kylan blir för stark (äger ju ingen egen sovsäck), mat som jag tänker värma vid min lägereld, två handdukar, min kamera, två handdukar jag kan använda som liggunderlag, Gudfadern av Mario Puzo som jag lånat av Joel, mitt pass, en pannlampa samt en konservöppnare. Vattenflaskan jag fyllt får inte plats, så den har jag i en systempåse på sidan om. Joel frågar mig om jag känner mig redo och jag rättar till vantarna och säger: "Give love". Får en kram och vi säger hej då. Jag lämnar hans lägenhet och börjar traska genom Oslo. Jag vet ungefär vart E18 går ut ur stan, eftersom jag sett till att ta reda på det några dagar innan på en irrfärd genom stan. När jag gått i lite mer än en halvtimme känner jag att jag saknar något. Vattnet! Det står kvar på Joels golv... och som nån slags läskig mindreading så får jag ett sms där det står att jag måste fixa vatten. Jag förbannar min tankspriddhet och blir slagen av ett plötsligt röksug, som alltid när jag vidkänner små personliga failures. Jag frågar nån trevlig norska om hon kan bjuda på en cigg och får en marlboro.
Jag börjar lägga märke till fler och fler hus som är övergivna. De känns i alla fall väldigt övergiva. Bekymrar mig inte om de var i nåns ägo eller inte, det som stör mig är bara att så fina hus står tomma när det finns hemlösa och folk som inte ens har tak över huvudet för natten. Särskilt i så här kalla tider. Det är kanske -2ºC, så det är ju inte hur varmt som helst.



Jag går längs med en cykelväg som det står "E18 Vinterbro" hela tiden. Det känns som den rätta vägen att gå, men jag är ständigt nervös när cykelbanan går så långt från E18 att jag inte ser motorvägen, men jag tänker hela tiden "Skitsamma, det blir bara roligare om jag går lite vilse". När jag glider förbi en båt-parkering slår det mig att det säkert finns dunkar och vatten där, så jag går in för att leta rätt på ett kärl plus lite vatten. På en av båtarna ser jag att det hänger flera dunkar fyllda med vatten fastknutna i en pressening. Jag går fram och knyter loss en dunk och knyter fast den i väskan. Problem ett löst. Trodde jag, för när jag smakar på vattnet visar det sig att det inte är rent. På dunken står det spolarvätska (fast på norska) och det smakar, rent ut sagt, skit. Så jag tömmer dunken och tänker att den får fyllas på litet senare, när tillfälle ges.

Jag har vandrat i kanske 4 timmar när jag ser ett berg. Definitivt inte den storleken jag tänkt mig, det här är mycket mindre, men det ser bra ut. Det talar till mig på ett sätt som bara naturen kan och jag bestämmer mig för att det här är det berget jag ska bestiga. Det såg ut att vara några hundra meter högt, men sånt är ju aldrig lätt att bedöma. Jag står mitt i en kurva vid en sjö. Jag är tiotalet meter över vattnet och har en väldigt fin utsikt över den snö- ochträdtäckta bergshällen på andra sidan sjön. Solen håller på att gå ner till vänster om mig och himlen är vackert rosa och eldgul. Jag ler lite för mig själv och får syn på en fiskare. En bit längre bort skymtar jag hans bil. Jag bestämmer mig för att slå mig ner på platsen och vänta och se om han kommer upp för att åka snart. Jag slår mig ner på vägstaketet som går längs med klippkanten och tar upp en yoghurt som jag fick gratis inne i Oslo. Jag sitter i min stillhet och äter min youghurt och bestämmer mig för att meditera i några minuter som uppladdning innan jag börjar gå uppför berget. Jag sätter mig ner på marken och intar en bekväm ställning i skräddare.
När jag setat där ett tag längre än det var tänkt har det redan hunnit bli väldigt mycket mörkare och fiskaren har precis kommit upp till sin bil. Jag ser små moln runt honom, mycket tjockare än imman från andedräkten och det slår mig; han röker! Så jag går fram och frågar om han kan vara vänlig nog att bjuda på en cigarett han säger att om jag kan rulla en själv så är det bara att ta. "Vad gör du här ute? Har du gått hit?" frågar han. "Jag är på väg till Sverige, fast först ska jag uppför det här berget hade jag tänkt." svarar jag och pekar mot berget bakom hans rygg. "Ska du vandra hela vägen till Sverige?", "Nej, då! Jag ska lifta, eller hajka som ni norrmän säger, när jag gjort det jag vill här i Norge." fiskaren ler och tittar lite förstrött ut över vattnet. Jag tänder min cigarett och frågar honom om det blev nån fisk: "Icke. Blir inte så mycket fisk i de här vattnen." Synd säger jag och han erbjuder mig en till cigarett för färden, men jag avböjer med ursäkten att jag försöker sluta röka. Han säger lycka till med resan och jag säger detsamma, för alla är vi väl på en enda lång resa? När han rullat iväg slänger jag upp ryggsäcken på ryggen och börjar gå uppför berget.
Själva vandringen uppför berget i sig var inget att diskutera, men väl uppe på berget känner jag mig rejält sliten. Ryggsäckens remmar har skurit in i axlarna och de är rejält ömma. Jag skiter i vilket. Jag är uppe på mitt berg och kan börja med maten. Så jag samlar ihop de få torra kvistar jag kan hitta och gör en liten eldstad med stenar. När elden brinner som en eld ska brinna letar jag fram en stock att sitta på och öppnar en burk vita bönor som jag ställer på en av stenarna som utgör eldstaden.
Jag har spenderat ca en timme när jag bestämmer mig för att ge mig av. Jag går ner samma väg som jag kom och står på cykelbanan E18 mot Vinterbro igen. Jag har inte försökt lifta en enda gång, men bestämmer mig för att jag ska försöka lifta över svenska gränsen idag. Så jag sätter ut tummen så fort jag hör en bil bakom mig och döm av min förvåning när första bilen jag försöker få lift med stannar. Hemma i Västerås stod jag i nästan en timme utan att få lift, vid E18! Återigen bevisar norrmännen sig som det vänligare nordborna.
När jag närmar mig bilen går jag upp längs med förarsidan och dörren öppnas av en riktig MILF till norska. Inte på det där pumasättet, utan mer på det där söta I-wanna-buy-you-flowers-sättet. Hon ger mig ett brett, vänligt leende och frågar vart jag är på väg. Sverige svarar jag henne och hon säger åt mig att bara hoppa in, så får jag följa med henne så långt som hon ska. "Har du hajkat långt?" frågade hon och lät uppriktigt intresserad. "Nej, egentligen har jag inte liftat långt alls, men jag har gått en bra bit.", "Vart kommer du ifrån nu, då?", "Jag har varit till Oslo och hälsat på några kompisar som bor och jobbar där." Hon svarar mig med ett jaha och konversationen dör litet. Hon frågar mig om jag vill ha en cigarett och det är ju verkligen inget som man tackar nej till, eller hur? Så jag tänder ciggen och rullar ner rutan och frågar min välgörare om hon plockat upp många liftare i sina dagar; "Jag har faktiskt inte sett så många hajkare, men jag har hajkat mycket själv. När jag var ung så resta jag en hel del och då liftade jag oftast när jag skulle långt. En gång liftade jag till Göteborg och tog färjan till Danmark, för att flyga till Indien. Flygbiljetterna var mycket billigare därifrån då, det kanske dom är fortfarande iofs.", "Så du har rest mycket? Vad roligt! Vart har du varit då?", "Lite här och var... USA, Indien och de flesta länderna i rika Europa.", hon la till en knappt märkbar sarkastisk ton på orden "rika europa". Som om hon satt på några slags rebelliska (läs: dåligt anpassade till den "civiliserade världen") tankar om europa och fördelningen av finanser. Jag skrattade till lite; "Rika europa?". Hon såg på mig och log, sen frågade hon vad jag sysslade med när jag inte var ute och reste. Jag berättade att jag är musiker och att vissa kallar mig poet och att jag hoppades på att en dag kunna leva på det, hur avlägset det än kan kännas. Att vi gled in på ämnet musik var inget annat än trevligt, för hon var väldigt bevandrad inom Dylan och Beatles. Jag sa till henne att hon var en människa efter mitt eget hjärta och bad henne berätta mer om sina resor. Jag tyckte hon var intressant. Hon verkade veta så mycket och ha upplevt så mycket. Hon berättade om när hon och 10 av hennes kompisar hade köpt en gammal armébuss som dom byggt om och åkt runt och sett världen i. Hon berättade lite fler historier från sina resor, bjöd på en cigg till och berättade om alla trevliga gamla män som förväntar sig sexuella tjänster av kvinnliga hajkare och sen var det dags för mig att kliva av. Hon frågade vart jag skulle och jag tog beslutet blixtsnabbt: "Göteborg!". Varför jag sa det vet jag inte ens så här i efterhand, men jag ville ta mig till götet. Om inte annat, bara för att se staden som vann min kärlek för så många år sen. Hon droppade i vilket fall av mig nånstans längs E6an och min färd fortsatte.

...jag hade tänkt skriva om allt direkt, men jag pallar inte. Så nu publicerar jag det här och om nån pallar kommentera för att motivera mig, så blir jag glad. Peace and love, vänner och människor som läser.