Jag står i Joels hall med mina grejer packade, väskan är sprängfylld och känns som den väger runt 12-13 kg. Den är packad med kläder som jag kan ta på mig om kylan blir för stark (äger ju ingen egen sovsäck), mat som jag tänker värma vid min lägereld, två handdukar, min kamera, två handdukar jag kan använda som liggunderlag, Gudfadern av Mario Puzo som jag lånat av Joel, mitt pass, en pannlampa samt en konservöppnare. Vattenflaskan jag fyllt får inte plats, så den har jag i en systempåse på sidan om. Joel frågar mig om jag känner mig redo och jag rättar till vantarna och säger: "Give love". Får en kram och vi säger hej då. Jag lämnar hans lägenhet och börjar traska genom Oslo. Jag vet ungefär vart E18 går ut ur stan, eftersom jag sett till att ta reda på det några dagar innan på en irrfärd genom stan. När jag gått i lite mer än en halvtimme känner jag att jag saknar något. Vattnet! Det står kvar på Joels golv... och som nån slags läskig mindreading så får jag ett sms där det står att jag måste fixa vatten. Jag förbannar min tankspriddhet och blir slagen av ett plötsligt röksug, som alltid när jag vidkänner små personliga failures. Jag frågar nån trevlig norska om hon kan bjuda på en cigg och får en marlboro.
Jag börjar lägga märke till fler och fler hus som är övergivna. De känns i alla fall väldigt övergiva. Bekymrar mig inte om de var i nåns ägo eller inte, det som stör mig är bara att så fina hus står tomma när det finns hemlösa och folk som inte ens har tak över huvudet för natten. Särskilt i så här kalla tider. Det är kanske -2ºC, så det är ju inte hur varmt som helst.
Jag går längs med en cykelväg som det står "E18 Vinterbro" hela tiden. Det känns som den rätta vägen att gå, men jag är ständigt nervös när cykelbanan går så långt från E18 att jag inte ser motorvägen, men jag tänker hela tiden "Skitsamma, det blir bara roligare om jag går lite vilse". När jag glider förbi en båt-parkering slår det mig att det säkert finns dunkar och vatten där, så jag går in för att leta rätt på ett kärl plus lite vatten. På en av båtarna ser jag att det hänger flera dunkar fyllda med vatten fastknutna i en pressening. Jag går fram och knyter loss en dunk och knyter fast den i väskan. Problem ett löst. Trodde jag, för när jag smakar på vattnet visar det sig att det inte är rent. På dunken står det spolarvätska (fast på norska) och det smakar, rent ut sagt, skit. Så jag tömmer dunken och tänker att den får fyllas på litet senare, när tillfälle ges.
Jag har vandrat i kanske 4 timmar när jag ser ett berg. Definitivt inte den storleken jag tänkt mig, det här är mycket mindre, men det ser bra ut. Det talar till mig på ett sätt som bara naturen kan och jag bestämmer mig för att det här är det berget jag ska bestiga. Det såg ut att vara några hundra meter högt, men sånt är ju aldrig lätt att bedöma. Jag står mitt i en kurva vid en sjö. Jag är tiotalet meter över vattnet och har en väldigt fin utsikt över den snö- ochträdtäckta bergshällen på andra sidan sjön. Solen håller på att gå ner till vänster om mig och himlen är vackert rosa och eldgul. Jag ler lite för mig själv och får syn på en fiskare. En bit längre bort skymtar jag hans bil. Jag bestämmer mig för att slå mig ner på platsen och vänta och se om han kommer upp för att åka snart. Jag slår mig ner på vägstaketet som går längs med klippkanten och tar upp en yoghurt som jag fick gratis inne i Oslo. Jag sitter i min stillhet och äter min youghurt och bestämmer mig för att meditera i några minuter som uppladdning innan jag börjar gå uppför berget. Jag sätter mig ner på marken och intar en bekväm ställning i skräddare.
När jag setat där ett tag längre än det var tänkt har det redan hunnit bli väldigt mycket mörkare och fiskaren har precis kommit upp till sin bil. Jag ser små moln runt honom, mycket tjockare än imman från andedräkten och det slår mig; han röker! Så jag går fram och frågar om han kan vara vänlig nog att bjuda på en cigarett han säger att om jag kan rulla en själv så är det bara att ta. "Vad gör du här ute? Har du gått hit?" frågar han. "Jag är på väg till Sverige, fast först ska jag uppför det här berget hade jag tänkt." svarar jag och pekar mot berget bakom hans rygg. "Ska du vandra hela vägen till Sverige?", "Nej, då! Jag ska lifta, eller hajka som ni norrmän säger, när jag gjort det jag vill här i Norge." fiskaren ler och tittar lite förstrött ut över vattnet. Jag tänder min cigarett och frågar honom om det blev nån fisk: "Icke. Blir inte så mycket fisk i de här vattnen." Synd säger jag och han erbjuder mig en till cigarett för färden, men jag avböjer med ursäkten att jag försöker sluta röka. Han säger lycka till med resan och jag säger detsamma, för alla är vi väl på en enda lång resa? När han rullat iväg slänger jag upp ryggsäcken på ryggen och börjar gå uppför berget.
Själva vandringen uppför berget i sig var inget att diskutera, men väl uppe på berget känner jag mig rejält sliten. Ryggsäckens remmar har skurit in i axlarna och de är rejält ömma. Jag skiter i vilket. Jag är uppe på mitt berg och kan börja med maten. Så jag samlar ihop de få torra kvistar jag kan hitta och gör en liten eldstad med stenar. När elden brinner som en eld ska brinna letar jag fram en stock att sitta på och öppnar en burk vita bönor som jag ställer på en av stenarna som utgör eldstaden.
Jag har spenderat ca en timme när jag bestämmer mig för att ge mig av. Jag går ner samma väg som jag kom och står på cykelbanan E18 mot Vinterbro igen. Jag har inte försökt lifta en enda gång, men bestämmer mig för att jag ska försöka lifta över svenska gränsen idag. Så jag sätter ut tummen så fort jag hör en bil bakom mig och döm av min förvåning när första bilen jag försöker få lift med stannar. Hemma i Västerås stod jag i nästan en timme utan att få lift, vid E18! Återigen bevisar norrmännen sig som det vänligare nordborna.
När jag närmar mig bilen går jag upp längs med förarsidan och dörren öppnas av en riktig MILF till norska. Inte på det där pumasättet, utan mer på det där söta I-wanna-buy-you-flowers-sättet. Hon ger mig ett brett, vänligt leende och frågar vart jag är på väg. Sverige svarar jag henne och hon säger åt mig att bara hoppa in, så får jag följa med henne så långt som hon ska. "Har du hajkat långt?" frågade hon och lät uppriktigt intresserad. "Nej, egentligen har jag inte liftat långt alls, men jag har gått en bra bit.", "Vart kommer du ifrån nu, då?", "Jag har varit till Oslo och hälsat på några kompisar som bor och jobbar där." Hon svarar mig med ett jaha och konversationen dör litet. Hon frågar mig om jag vill ha en cigarett och det är ju verkligen inget som man tackar nej till, eller hur? Så jag tänder ciggen och rullar ner rutan och frågar min välgörare om hon plockat upp många liftare i sina dagar; "Jag har faktiskt inte sett så många hajkare, men jag har hajkat mycket själv. När jag var ung så resta jag en hel del och då liftade jag oftast när jag skulle långt. En gång liftade jag till Göteborg och tog färjan till Danmark, för att flyga till Indien. Flygbiljetterna var mycket billigare därifrån då, det kanske dom är fortfarande iofs.", "Så du har rest mycket? Vad roligt! Vart har du varit då?", "Lite här och var... USA, Indien och de flesta länderna i rika Europa.", hon la till en knappt märkbar sarkastisk ton på orden "rika europa". Som om hon satt på några slags rebelliska (läs: dåligt anpassade till den "civiliserade världen") tankar om europa och fördelningen av finanser. Jag skrattade till lite; "Rika europa?". Hon såg på mig och log, sen frågade hon vad jag sysslade med när jag inte var ute och reste. Jag berättade att jag är musiker och att vissa kallar mig poet och att jag hoppades på att en dag kunna leva på det, hur avlägset det än kan kännas. Att vi gled in på ämnet musik var inget annat än trevligt, för hon var väldigt bevandrad inom Dylan och Beatles. Jag sa till henne att hon var en människa efter mitt eget hjärta och bad henne berätta mer om sina resor. Jag tyckte hon var intressant. Hon verkade veta så mycket och ha upplevt så mycket. Hon berättade om när hon och 10 av hennes kompisar hade köpt en gammal armébuss som dom byggt om och åkt runt och sett världen i. Hon berättade lite fler historier från sina resor, bjöd på en cigg till och berättade om alla trevliga gamla män som förväntar sig sexuella tjänster av kvinnliga hajkare och sen var det dags för mig att kliva av. Hon frågade vart jag skulle och jag tog beslutet blixtsnabbt: "Göteborg!". Varför jag sa det vet jag inte ens så här i efterhand, men jag ville ta mig till götet. Om inte annat, bara för att se staden som vann min kärlek för så många år sen. Hon droppade i vilket fall av mig nånstans längs E6an och min färd fortsatte.
...jag hade tänkt skriva om allt direkt, men jag pallar inte. Så nu publicerar jag det här och om nån pallar kommentera för att motivera mig, så blir jag glad. Peace and love, vänner och människor som läser.
1 kommentar:
kul läsning. jag vill gärna läsa fortsättningen !
Skicka en kommentar