Försöker i alla fall

Min skrivarådra har torkat ut och vittrat sönder. Här är vad jag försöker skriva något vettigt om idag: livet. Love bless!

Det torkade blodet hade gjort pappret hårt på sina ställen och det frasade konstigt när han höll i ena hörnet och läste vad han skrivit i onyktert, förvirrat och blodtomt tillstånd:

Ska vi ta en dans
(vi dansar ju så jävla bra)
på glasskärvorna
Jag vill tro att dansen
kan fungera som magiskt lim
Jag är en trasig vas
och vår dans
får vara en vasreparatörs
STADIGA HAND

Dansa med mig
igår, idag, imorgon
...så kanske jag blir hel igen

Han kunde minnas tydligt när han skrev den. Hur han hade kommit hem och funnit henne liggandes på soffan med tydliga skärsår i handleden, ett rakblad framför sig och något som, med all säkerhet, var blod på mattan. Han mindes paniken han kände i bröstet när han förstod vad han hade fått henne att göra. Han hade flytt från henne, för hennes ord hade svidit... lika mycket som hans hade svett henne. Det föll en ridå av galenskap framför hans ögon och han visste inte vad han skulle ta sig till. Köket. Vassa föremål. Lider hon så lider han. Hon hade tagit hans ensamhet och gjort den till något vackert och han var aldrig längre ensam i något han gjorde, så varför skulle hon vara det? Tre snabba steg. Kniven gav ifrån sig ett metalliskt ljud när den slets upp ur knivstället.
Blodet rann nerför handleden och tårarna strömmade från bådas kinder. Hon tryckte sin hand över hans sår och blodet pumpades ut mellan hennes fingrar. Panikkänslan var borta, men han såg att hon var mer panikslagen än någonsin förut. "För varje sår du får, ska jag också ha ett och varje gång du lider så lider jag med dig" och ännu en gång föll galenskapens ridå ner, fast denna gång var den mörkare och han var inte riktigt kvar vid medvetande.
De hade gått och lagt sig i sängen och båda hade provisoriska plåster över sina handleder, men de läkande effekterna skulle över tiden slå ner i deras sargade psyken, själar och hjärtan mer än något annat. Hon andades tungt på hans bröst och huden knottrade sig under hennes andedräkt. Han hade fingret mot hennes halspulsåder och kände hennes lugnande hjärtslag... Själva livet av en sån vacker människa under hans pek- och långfinger var alltid rogivande. Sakta och försiktigt makade han på henne för att gå ut i köket och rulla en cigarett. Han gick sakta och yrt ut i köket. Blodförlusten hade gett honom en fadd smak i munnen och en tillfällig brist i motoriken. Vänsterhanden där skadan uppstått gjorde honom halvt handikappad. På köksbordet låg papper och penna.

Ska vi ta en dans
(vi dansar ju så jävla bra)
på glasskärvorna
Jag vill tro att dansen
kan fungera som magiskt lim
Jag är en trasig vas
och vår dans
får vara en vasreparatörs
STADIGA HAND

Dansa med mig
igår, idag, imorgon
...så kanske jag blir hel igen

Nykterhetens tecken?

De senaste månaderna har jag spenderat nyktrare och nyktrare. Mindre och mindre av allt festande och röjande och det känns bra. Samtidigt så har jag varit tvungen att ta itu med dom delarna av mitt psyke som blivit tillbakatryckta av substanser. Känslor som jag självmedicinerat bort från det där sönderkladdade pappersarket jag känner som mig själv. Är det så att färgerna blir tydligare när man är nykter? Alla känslor är ju inte av positiv natur och jag vet inte hur jag ska hantera korta sekunder av total förtvivlan, glädje, självhat, självkännedom och en aldrig sinande ström av känslor som jag inte ens kan sätta ord på. Jag läste häromdan att en känsla kan beskrivas med ett ord och en tanke behöver flera ord. Är det då tankar som är så oändligt korta att jag kan beskriva dom med en miljon ord men ändå inte träffa rätt? Jag trivs inte med mig själv alls ibland. Så är det bara. Jag behöver tio minuter ifred för att hitta mig själv igen, för jag tappar totalt greppet om vad jag är för en stund. Det händer när jag helt släppt garden ("nu kan jag bara sitta och ta det lugnt och inget mer med det"). Jag kontrollerar det inte alls, för jag saknar självkontroll. Jag är (som Jokern så fint uttryckte det) en hund som jagar bilar... Jag vet inte vad jag kommer göra om jag får tag i en bil till slut.
Jag hoppas mest att jag nån dag kommer ikapp mig själv på löparbanan, för jag tror jag ligger efter.

Flykten från ljuset och tillflykten till låtsasheten

Imorse (läs: idag) när jag vaknade lös solen in genom fönstret så starkt att jag inte kunde göra annat än le. Ljuset låg som ett täcke över mig och jag kunde inte göra annat än ställa mig framför fönstret och njuta av ljuset. Jag drog handen genom håret och sträckte på mig för att verkligen badas i det underbara solljuset. Himlen var blåare än den varit på länge och tanken som slog mig var direkt "då kommer jag kunna se stjärnorna ordentligt ikväll". Dagen förflöt och solen slutade aldrig skina så starkt som den gjorde när jag vaknade.


Så kom natten. Gatlyktorna tändes och runt hela Sävja (där jag är just nu) finns inget annat än gula lampor. Jag älskar gult ljus, för under gult ljus är allt likadant. Alla skönheter och monster ser likadana ut under den sortens ljus och den svarta hundbajspåsen är lika gul som den bruna bänken. Allt är jämställt utan att förlora sin personlighet. Men det som faktiskt berörde mig när jag gick ut på natten var att himlen var klarare än jag sett den tidigare (vilket även kändes på temperaturen), men vart var stjärnorna? Dom fanns inte där lika mycket som jag ville. Dom var dolda av de miljontals ljusföroreningar vi släpper ut i atmosfären. Att se några stjärnor i stadsmiljö är sällsynt och ser du dom är de knappast starka nog att vara imponerande om du inte börjar filosofera kring hur långt borta de är och hur gammalt ljuset som vi ser från dom faktiskt är... och ingen bryr sig.
Innan vi började sprida artificiellt ljus omkring oss var solen, månen och stjärnorna den viktigaste ljuskällan för mänskligheten. Elden var ju givetvis en annan ljuskälla, men utan de förstnämda hade mänskligheten inte varit nånting alls. När vi ser upp mot himlen idag ser vi inte ens i närheten av en liknande stjärnhimmel som man såg för bara hundratalet år sen. De såg en natthimmel som få av oss ens kan föreställa sig, eftersom vi aldrig tar oss tid att bege oss till platser dit ljusföroreningarna inte nått. Civilisationerna som föregick våran västliga studerade stjärnorna, kanske pga dess imponerande skönhet och våran oförmåga att förstå den med blotta ögat, i alla fall på den tiden det var så. Egypterna förstod att jorden var platt och sa allt det som Gallileo Galilei sa. För dem var det fakta. Intressant fakta som förde deras civilisation framåt. De visste t ex redan då att jorden var rund och snurrade runt solen. Galilei var kättare och blev dömd till husarrest tills han dog. Han har kallats "Fadern till den moderna astronomin" men återberättade bara saker som Maya, Egyptierna m fl berättat tusentals år innan honom.

Idag har vi gjort en omedveten flykt från det verkliga ljuset. Det verkliga livgivande ljuset. Vi fyller våran tillvaro med elektriskt ljus. Istället för att njuta av solens underbara sken har vi glödlamporna som ständigt sällskap. För oss här uppe i norr borde de få timmarna sol vara tiden då vi njuter som mest, men istället sitter vi isolerade i jobb, skola och våra egna trötta psyken. När stjärnorna sedan ska hålla oss sällskap om natten lyser dom i sin frånvaro, för de kan inte tränga igenom filten av artificiellt ljus som vi lagt över städerna där vi bor. Vi flyr från det verkliga ljuset, det levande ljuset och vi tar vår tillflykt i det plastiga låtsasljuset som vi betalar skattepengar för. Vi tar våra surt förvärvade slantar och går och köper snygga lampskärmar. Jag vill se den riktiga stjärnhimlen, åtminstone en gång, innan jag dör... Fast något säger mig att jag måste åka långt, långt bort för att det ska gå.

Nu är klockan 02:03 och i rummet här intill sover hon och jag ska henne väcka runt 06:30. 07:13 går solen upp här i Uppsala och jag vill se den resa sig över trädtopparna. Jag ska sitta på den högsta platsen jag vet här och insupa naturens skönhet så gott jag förmår med min begränsade kapacitet... och bredvid mig kommer hon sitta och dela det med mig.

Peace!

Inget att se här

I våra nya tider där ord på papper inte är lockande, utan snarare skrämmande, är filmen det gällande mediumet för att sprida nya idéer. Ibland inte ens nya idéer, men snarare snyggt packeterade idéer. I dagens PR-samhälle räcker inte ett snyggt paket runt 250 sidor med ord för att få folk att snappa och skapa sina egna tankar. Så därför har jag satt ihop en lista med filmer som jag inte vill att du ska se, för då kanske du börjar få egna tankar och associationsbanor som ändrar hur du ser på att konsumera och leva i dagens samhälle.

1. De mest uppenbara
Zeitgeist / Zeitgeist:addendum

Oavsett om du tror på höger-
eller vänsterpolitik så har du
några intressanta tankar här.

2. Lite mindre känd
Esoteric Agenda

Samma som ovan, fast med
lite mer kontroversiella ord
och termer.

3. Psykoanalys + reklam = sant
The Century of Self

Sigmund Freuds brorson var
personen som myntade ut-
trycket Public Relations, bättre
känt som PR. Ser på den just
nu och den är fruktansvärt
intressant. Lång...

4. Konsumera mera
Surplus

Estetiskt tilltalande dokumentär
om det snedvridna konsument-
samhälle som vi faktiskt lever i.

Gör inget dumt nu och se det här.

Peace!

Morgonens ämne: relgion

Sitter i Uppsala med henne. Ja, det gör jag... och det känns bra.
Nu vet ni vart jag är och varför ni inte träffar mig hemma i Värsterås/Westridge/den geografiska horan. Jobbar ju bara när jag är hemma, dessutom med ett jobb jag hatar. Peace?

Anledningen till att jag överhuvudtaget postar ett nytt inlägg är i vilket fall religion. Välkommen till kyrkan. Här får du höra en predikan från en snubbe som står närmare Gud än vad du någonsin kommer kunna göra. Varför? Han har ju avlagt en prästed. Han pratar om Guds kärlek i en kall och hård värld och han förväntar sig att du ska droppa minst 50 spänn i kollekten som en god kristen. Varje helg gör några tusen (kanske fler) coocoos detta, men vart fan tar alla pengar vägen? Allvarligt. Vart fan tar alla pengar vägen? Han kommer predika om att du ska vara god, skötsam och aldrig vika av från Guds väg. Sen kommer du att åka hem och mata din hjärna med Desperate Housewives och diverse hjärndöda call-in-program. Du ska inte tänka, du ska bara ta emot. Min tanke är att om man nu lever så som han säger och det är just att mata sin hjärna med hjärndöd underhållning och bjuda över familj och vänner en gång i månaden för att spela Yatzy och äta nötter med en god öl/äta gelegodis med ett gott vin samt sitta och lyssna på hans predikan... om det är vägen till himmelriket hamnar jag gärna i helvetet.
Dit ska vi alla okristliga hedningar i alla fall, så skitsamma.

Kan inte formulera mig alls idag, känner jag, men kom och kolla när jag stand-upar i höst så kanske jag får fram något vettigt. Med lite tur kanske jag är rolig också.

Nu ska jag dricka cola och spela gitarr för min kvinna, för hon tycker om att lyssna... Otroligt. Hon är otrolig.


Peace!

Missan

Kalle och Märta kunde inte ta hand om henne längre och jag älskade den där katten. När jag bodde i Dingtuna och Missan precis flyttat in hände det allt som oftast att jag vaknade med en svans i nyllet. Varje gång jag gjorde det blev jag skitförbannad och knuffade bort henne (mest för att jag har så kasst humör när jag blir väckt på ett obehagligt sätt). Inte mysigt att vakna med en hårig lem i näsan. Men om hon kom tillbaka så lyfte jag alltid ner henne i sängen och gosade med henne tills hon spann och var lugn. Känslan av att en levande varelse ville stanna vid mig var underbar. Jag älskade verkligen den där katten, hur jobbig hon än var. För det var alltid som att hon ville bråka med mig. När hon flyttade in hos mig i min lägenhet vaknade jag alltid av att hon klöste på tygsoffan. Jag blev lika pissed varje gång, men alltid alltid alltid så la jag henne bredvid mig i sängen andra gången hon började klösa på soffan. Hon stannade oftast i sängen tills jag gick upp till jobbet nån timme senare. Missan var en fin katt och (på ett djursätt) en fin person. När hon dog grät jag ordentligt, det var som att ha förlorat en nära vän, även om hon bara var en vän och jag hade inte kännt henne så länge, men ändå... Missan var ett mycket bättre sällskap än många människor jag träffat och hon förstod mig ju. Jag menar... hon stannade kvar hos mig, även fast hon visste att jag var fucked up. Jag ska skaffa en ny katt och jag kommer hoppas att hon är som Missan (och en crossover med Maja, katten jag hade i tidiga tonår).

So... Here's to you, kattskrälle! Aldrig mer förstör du min soffa eller förpestar min näsa med katthår. Men du var en fin kisse

Peace, systrar och bröder

wat

jag ville skriva, men jag gjorde en bild. den blev för skämmig för att publicera. den kommer nog upp en annan dag.

nu är det onsdag <3

Tillsammans

"Hellre gröt tillsammans än fläskfilé ensam."

"Jag ska bara ner i källaren och snickra lite."

"Har du sett ett par såna här förut?
Nej... dom kanske är lite hängiga."

Saker och ting blir roligare om man gör det tillsammans.
Nu ska jag dricka kaffe och inte sova alls, så jag vänder på dygnet. Kanske fått mig sisådär 9-10 timmars sömn den senaste 72 timmarna. Funnyfunny haha!
Det här skulle egentligen vara ett inlägg om vikten av solidaritet (har en hel krönika i bakhuvudet), men mitt engagemang är rätt non-existant nu.

Peace!

Kap. 3 / En guds vrede

Har du någonsin blivit drabbad av Guds vrede kan du nog intyga att den är rätt överjävlig. Nej, just ja... I alla fall. Gud var riktigt skitarg idag. Astrain hade brutit mot en av de viktigaste reglerna. Avslöja aldrig att du är en ängel. Det finns inget som skulle kunna vara värre än att mänskligheten vet att himlen och alla dess under existerade. Då skulle det ju inte finnas någon anledning att tro, om man vet.
Gud satt på en hög potatissäckar långt inne i ett hörn och skrek. Han rörde inte så mycket på sig och visade sig sällan för mänskligheten, vilket hade gjort att han blivit väldigt rultig på senare dar. Efter att ha levt sen evigheten började hade han lagt på sig några ålderns-höst-kilo och var nu mest fast i sitt hörn, om det inte skulle straffas. Då var han alltid lika full av energi och kunde utan att tveka en sekund röra sig ner till jordens yta för att utföra lite gammal hederlig Gudahämnd. Nu skulle det straffas och Gud kände en energi som han inte känt sen han skulle döda egyptens förstfödda. Astrain, hans favoritidiotängel hade klantat sig och det skulle skällas och straffas utan dess like. Sist någon av skyddsänglarna hade visat sin rätta identitet för människorna var det Lucifer som var skyldig och vi vet ju alla hur det gick. Den eviga kampen mellan djävulen och Gud uppstod.
-Astrain! Visa dig för mig nu! skrek Gud ut i tomma luften. Astrain dök upp som från ingenstans, med en cigarett i munnen och solglasögonen på. Han såg på Gud och log.
-Käre allfader, inte kan du väl ha blivit sur för det där? sade Astrain och drog på mungiprona för att le. Han flaxade lättjefullt på sina vingar, men Gud fann inget komiskt i situationen. Gud höjde sin näve och klappade till Astrain med baksidan av handen. Astrains huvud lossnade och rullade in i ett potatiskällarens hörn. Astrains hand sökte sig till halsen där huvudet setat och sedan sjönk kroppen ihop på knä och började leta efter huvudet. Gud stegade fram till Astrains huvud som låg med ansiktet mot hörnet och skrek. Gud kom fram till huvudet och lyfte det i håret. Han höll det på armlängds avstånd framför sig och vrålade med en röst som skulle sprängt mänskliga trumhinnor.
-Idiot! Kukhuvud! Klantarsle! Du kallar dig en ängel, men du är bara smuts under mina gudomliga tofflor! Fyfanfyfanfyfan! men Astrain bara log.
-Allsmäktige överfader, lugna ner dig! försökte Astrain lugna den vredgade Guden.
-Ingen skada är skedd och du har överreagerat helt och fullt. Jag har läget under kontroll och har inte brutit mot några av dina så kallade heliga regler. Skulle jag bryta mot något som varit nerskrivet och oförändrat sen tidernas begynnelse? Ahahahaldrig! sade Astrain och drog på sig sitt mest inställsamma smil.
Gud såg på honom och såg sedan ner i marken. Hade han kunnat missta sig? Knappast, han var ju ändå Gud. Astrains kropp kom och la armen om Guds axel. Med sin ena arm runt Guds axel så ritade Astrains kropp en cirkel i luften och i cirkeln dök det upp ett lägnhetshus. Inne i lägenhetshuset låg Tim och sov.
-Ser du? Jag spolade tillbaka tiden och ska låta honom tro att det var en dröm att han kom hem och såg mig. Jag lovar, att jag har en plan. Superlovar! sade Astrain och log en riktig fånes flin. Gud tog på sig en blick av skepsis och lät den vandra från bilden på Tim som svävade i tomma intet till Astrains anlete som fortfarande var klätt i ett brett fånflin. Han tog Astrains huvud och satte tillbaka det på kroppen.
-Bäst för dig att du sköter dig! sade Gud och sparkade Astrain i kulorna. Samma sekund som sparken delat ut hela sin kraft försvann Astrain. Gud satte sig på sina potatissäckar och suckade.
-Det är inte alls som på Mose tid... Varför älskar inte människorna sin Gud? tänkte Gud för sig själv började gråta.